Tryckta tapeter

Konsten att trycka tapeter på papper är ungefär lika gammal som konsten att trycka böcker.

Den äldsta tryckta tapeten som hittats i Sverige sattes upp i ett köpmanshus i Malmö redan på 1570-talet. Den var inte svensk, utan tillverkad någonstans på kontinenten. Först på 1740-talet vet man säkert att tapeter trycktes i Sverige. De allra flesta tapetmakarna fanns i Stockholm.

Hälsingeböndernas intresse för inredningskonst fanns ju redan på 1700-talet, men blomstrade som mest vid 1800-talets mitt. Med tydlig medvetenhet köptes dyra handmålade eller tryckta tapeter – ibland ända från Frankrike – och alltid i tidens stil. De imponerande rummen visade allt det vackra man hade råd med, men pekar samtidigt även på känslan för både mode och flärd. Resultatet blev så påkostade rum att de i senare tid respekterats och bevarats ända till idag.

När de tryckta tapeterna blev vanliga bland hälsingebönderna på 1840- och 1850-talen handlade det ofta om att markera hög status i rum som var avsedda för fest. Det rådde ingen konkurrens mellan tapeterna och väggmåleriet; även tapeterna sattes upp av allmogemålarna.

Till en början kunde man bara trycka en färg i taget, och dessutom måste tapeten hänga på tork ett dygn innan nästa färg trycktes. Det påverkade förstås priset – ju fler färger desto dyrare tapet. På 1860-talet kom nya tekniker som pressade priserna rejält. Svenska fabriker började trycka tapeter med maskin. Tapeterna blev nu överkomliga i pris även för de obesuttna, och man fick dessutom råd att tapetsera om med bara några års mellanrum.

Tapeter betraktades länge som en borgerlig företeelse som inte hade något med ”äkta” folkkultur att göra. Det är alldeles fel. I stället skall man se tapeterna som en dekorationsteknik bland andra som allmogemålarna hade på repertoaren. Under mer än ett halvt sekel förekom de sida vid sida med väggmåleriet.