Månadens fotografi november

Det var en gång på Moheds sanatorium… Ivar berättar:

”Jag är född i en gård på gränsen mellan Forsa och Delsbo, långt in i skogen på Delsbosidan. Att det var fattigt och eländigt förstår ni nog eftersom det var i mitten av 1920-talet då de stora barnkullarna fanns. Vi var 13 stycken i vår familj, far, mor och 11 barn. Efter tredje året i skolan började den värsta dagen i mitt liv. Då fick min sexåriga lillasyster tbc och dog samma år. Året efter dog min andra syster som då var 18 år. Hon låg en tid på sanatoriet i Mohed. I mitten på tredje året, 1929, dog min mamma.

Så var det dags att göra värnplikten och det var inget man såg fram mot. Där började det verkliga eländet som slutade med sjukdom och hemresa. Tänk er att komma hem och berätta att man drabbats av den hemska sjukdomen lungsot (tuberkulos). Första tiden blev jag nog ganska isolerad, det var något som jag tyckte var riktigt med tanke på smittorisken. Det var sex månaders väntetid (till Moheds sanatorium, reds. anm.) och så småningom kom svaret att jag var välkommen. Det här var på hösten och vintern 1937.

Det var första gången som jag låg på Moheds sanatorium. Då var det i stort sett att bara ligga och vila, motionera på bestämda tider och försöka få upp vikten. Då fanns det inga mediciner som gjorde någon verkan. Fram på 40-talet kom en ny metod som bestod i att luft pressades in i lungsäcken och på så vis tryckte ihop lungan som fick vila. Detta kallades ”att bli gasad” och det pågick två-tre år beroende på hur stora fel man hade. Jag hade själv gas i två år. Efter gasen kom en ny medicin som hette paraaminosalicylsyrehydrasin, men kallades rätt och slätt ”pas”. Ja, den där pasen glömmer man inte, många goda skratt fick man, för de flesta fick en hemsk diarré och många olyckor hände givetvis. Det behövdes bara en liten hostning eller att man skrattat till lite så var olyckan skedd. Slutligen kom ännu en ny metod, fortfarande pas, fast i flytande form som gavs intravenöst.

Första tiden fick man lära sig sanatoriets rutiner. Det var väckning och pulsning (man tog pulsen) klockan 6. En timme senare kom biträdena in och önskade god morgon, plockade ut vattenglas och bäddade sängar åt de patienter som inte var i stånd eller orkade bädda sina sängar själva. Halv 8 fick vi en mugg välling och sedan var det frukost klockan 9. 10.00-10.30 kom ronden varje dag och på onsdagar var det den så kallade storronden med överläkare, underläkare samt avdelningssköterska. Doktorn ordinerade mediciner samt gav mera tid att vara uppe. Sedan var det en kort promenad och därefter ”tysta turen”. Då fick de som hade påskrivet ligga ute i ligghallarna i en och en halv timme. Efter liggturen blev vi serverade kaffe med dopp i stora matsalen.

Så var det dags för arbetsterapi vilken bestod i att göra portföljer, plånböcker eller damväskor. Själv tillverkade jag cirka 45 stycken portföljer, 25-30 plånböcker samt några damväskor. Det blev ingen förtjänst, jag räknade ut att det blev omkring 1.50 kronor i timmen. Under den tid som jag förestod terapin fick jag åka till Gävle för att köpa in hela oxhudar till portföljer och kalvskinn till plånböcker. Jag fick också skära ut olika stycken som skulle vara till portföljer respektive plånböcker och sedan se till att patienterna arbetade rätt och att det blev rätt fason på det som tillverkades. Det var jobbigt men roligt. Ja, så förflöt tiden på Moheds sanatorium.

Efter sanatorietiden fick jag regelbundet göra återbesök för att kontrollera lungorna. 1944 var jag på återbesök till doktor Bonnert och allt var bra. Då frågade doktorn om jag ville börja som semestervikarie. Eftersom jag inte hade något arbete tackade jag ja. Jag jobbade som sjukvårdsbiträde i fem år och lönen var 90 kronor samt mat och husrum. Jag var nog en av de första manliga sjukvårdsbiträdena i Sverige. Biträdet skulle, utom att sköta patienterna, städa hela avdelningen och vaska den långa korridoren. Efter varje utskrivning av en patient skulle alla hans kläder ut i rökrummet och rökas (desinfekteras), likaså alla filtar och sängdynor.

Det hände ganska mycket som jag aldrig glömmer under den tiden som jag var sjukvårdsbiträde. En händelse kan jag se framför mig än idag lika tydligt fast det gått 45 år. Det var under tysta turen som en patient ringde. Jag visste att han var dålig så jag sprang in på salen och fram till sängen. Då fick han en hostattack och stänkte ner min vita rock och mitt ansikte med blod. En sköterska kom inrusande ögonblickligen men det var tyvärr försent. Vid obduktionen fann de att en bit av lungan hade lossnat och sedan fastnat i bronkerna. Detta var ett öde som många människor mötte eftersom de aldrig hann bli botade från tbc. Nu kan tuberkulosen botas ganska omgående.

En rolig händelse kom att utspela sig emellan mig och en patient. När jag kom in på en av salarna så frågade en kille mig hur länge jag trodde att han skulle få vara kvar innan han blev utskriven. Vi tog fram röntgenplåtarna, han och jag ställde oss framför fönstret mot ljuset och kikade varvid jag låtsades mig begripa på och avläsa förbättringar och pekade på de olika strimmor och skuggor som fanns. Min kommentar: ”Ja, efter vad jag förstår så blir du utskriven idag.” I flera vittnens närvaro lovade han att han skulle bädda alla sängarna på salen samt damma nattduksborden fram tills den dag han blev utskriven. Så kom den efterlängtade ronden. Överläkaren gick fram till patienten och sade samma saker som jag redan sagt till honom före ronden. Så han blev verkligen utskriven den dagen och en vecka senare åkte han hem. Och det roliga var, att han gjorde som han lovat. Han bäddade sängarna, dammade nattduksborden och såg till att det var snyggt på salen.

År 1952 flyttade sanatoriet till Bollnäs som då var nybyggt och modernt. Trivseln var inte lika bra där som i Mohed beroende på att allt var så nytt och för fint för oss gamla patienter. Vi var inte välkomna av befolkningen och grannarna till sanatoriet heller. Bland folk hände det att vi på våra promenader mötte folk som hade en näsduk för näsan för att undvika smittan. Alla som fick vistas ute var naturligtvis inte smittbärande. Till en början fick vi gå i affärer och handla om vi ville men efter en tid fick vi reda på att den bofasta befolkningen skulle sluta handla där om vi patienter fick gå till affären. Då ingrep vår överläkare Hellberg och hade ett sammanträde med de kunder som tänkte sluta handla i affären. Han garanterade att det inte förelåg någon som helst smittorisk från de patienter som besökte affären ifråga.

Jag är född 1917 så detta är bara fragment av mitt levnadsöde.”

Ivar, patient och senare vårdbiträde vid Moheds sanatorium

Denna berättelse samlades in på 1980-talet av Hälsinglands museum och arbetsgruppen Mohed. Berättelsen (varav ovan är ett utdrag från) finns arkiverad i regionarkivet.