Sveriges nationella minoriteter – spåren i regionarkivet

Eftersom Gävleborg är upptaget som ett finskt förvaltningsområde inleddes sökandet med att söka spår efter de finländska medborgare som kom som flyktingar till Sverige under andra världskriget. Av alla omskakande och fruktansvärda händelser som drabbade Europa under krigsåren 1939-1945 var kanske Sovjetunionens anfall av Finland det som engagerade och påverkade Sverige och svenskarna mest. Folk gick man ur huse för att starta insamlingar och skicka bistånd till det finska folket under parollen ”Finlands sak är vår”. Exempel på detta kan vi hitta i Gävle sjukhusdirektions protokoll från 1941 där § 31 berättar att ”Doktor Arnell fullgör beredskapstjänstgöring i Finland och åtnjuter härför samma förmåner som om den fullgjordes i Sverige”, däribland full lön under sin krigstjänstgöring.

Spåren i patientjournalerna

Parallellt med den stora förflyttningen av cirka 70 000 finska barn från Finland till Sverige pågick ett projekt att transportera cirka 5000 sjuka finska barn till Sverige där de skulle få nödvändig vård och behandling. Sjuktransporterna hanterades som ett samarbete mellan svenska och finska statliga aktörer. Totalt kom ungefär 4000 finska krigsbarn till Gävleborg för att få skydd medan andra världskriget rasade ute i Europa.

En sökning i regionarkivets arkivförteckningssystem på sökordet ”finsk” gav två träffar. I arkivet återfanns ett brunt kuvert med röntgenbilder från Hudiksvalls sjukhus märkt ”Röntgenbilder avseende finska krigsbarn” och insprängt mellan journalböckerna från Gävle sjukhus fanns en pärm märkt ”Patientjournaler avseende finska krigsbarn”. Pärmen visade sig innehålla patientjournaler upprättade 1942 inom ”enheten för Finlandsbarn”, ”Finlandsbarnenheten” eller ”Finlandsavdelningen” som den också kallades.

I journalerna kan vi läsa om hur barnen inkom till sjukhuset som ett led i att de precis anlänt till Sverige. På epidemisjukhuset, byggt 1936 på Gävle sjukhusområde, hade man inrättat ”Finlandsavdelningen” där barnen undersöktes, togs om hand och vårdades. Tuberkulos var en vanligt förekommande sjukdom i Finland vid denna tid och många barn som inkom lungröntgades som en del i den ordinarie hälsoundersökningen.

Tydliga instruktioner för flyktingmottande

Arkivet efter Bergsjö provinsialläkare visar sig vara en riktig guldgruva. I arkivet finns cirkulär från Medicinalstyrelsen om hur man borde ta emot flyktingarna i samband med ankomst, till exempel hur flyktingarna skulle registreras, tvättas, avlusas, kläs, undersökas och sättas i karantän för att säkerställa att flyktingarna inte var bärare av smittsamma sjukdomar.

Utplacering i svenska hem

Åter bland journalerna från Finlandsavdelningen kunde man se att efter hälsoundersökningar och sanitära åtgärder såsom avlusning skulle barnen så till slut placeras i fosterhem där de skulle tas om hand i väntan på freden. De stora flyktingströmmarna innebar att det kom fler barn än vad det fanns tillgängliga fosterfamiljer vilket ledde till att många barn placerades på barnhem. Under 1930- och 40-talen var dåvarande landstinget huvudman för flera barnhem i Gävleborg. 

I arkivet efter Stora Källbäck barnhem finns en inskrivningsliggare från 1944. Där dyker Heidi, 14 år gammal, upp (namnet är fingerat av integritetsskäl). I journalliggaren går att läsa att Heidi skrivs in på barnhem för att hon är ”flykting från Finland”. Inga uppgifter om härkomst, flickans föräldrar eller personliga detaljer om flickan själv finns nedtecknade. Som anledning till detta skriver barnhemspersonalen ”flickan kan ej svenska, därför inga uppgifter då vi ej har någon tolk”. Det inskrivningsliggaren kan berätta vidare är att flickan skrivs ut cirka en månad efter ankomst. Då har man hittat ett fosterhem i en mindre ort strax utanför Gävle där flickan ska få bo i väntan på freden.

Vi vet inte vad som hände med Heidi därefter. Hon förekommer inte senare i arkivet efter Stora Källbäcks barnhem och inga fler registrerade journaler bär hennes namn. Kanske var Heidi ett av de barn som fick återvända hem när kriget var över. Det vi vet är att alla medborgare som fötts eller uppehållit sig en längre tid i Gävleborg troligen har lämnat spår efter sig i regionarkivet. Vi kan nu också konstatera att så även gäller Sveriges nationella minoriteter.