Hallå där Jari Ristiniemi, professor i religionsvetenskap vid Högskolan i Gävle!
På konferensen den 16 maj talade du om att människor ofta befinner sig i olika ”mellanlägen”, vad menar du med det?
– Under olika perioder i livet finns olika typer av mellanlägen, då tänker jag livsloppsperspektiv från barndomen till vuxenålder. Åldrarna 4 år och 12 år kan betraktas som viktiga i detta perspektiv, upp till fyra års ålder lever barn i relation till sin omgivning, vid 12 års ålder frågar de Var finns jag, de ställer en ontologisk eller verklighetsförankrad fråga samtidigt som de börjar bli medvetna om sin individualitet. Någonstans strax innan den åldern börjar den yttre världen, idag i form av sociala medier påverka självbilden, ett mellanläge uppstår mellan det som individen är som sådan och den förmedlade yttre bilden hur man bör vara. Forskningen talar här om spegelstadiet. För inre växt är det viktigt hur barn och ungdomar löser koordinationen mellan dessa två. De gör inte detta ensamt utan i samspel med människor runtomkring dem och de påverkansmekanismer som finns i samhället och kulturen. Nästa viktiga period är inträdet till vuxenålder, någonstans mellan 18 och 30 år där livsavgörande val sker: vad skall jag bli, vad skall jag studera eller arbeta med, vad är vi, produkter eller förändringsagenter? Frågan om förhållandet mellan individ och kollektiv accentueras: vilken livsväg skall man välja, skall jag gå min egen väg, kanske till Indien eller till Afrika eller skall jag följa det normsystem som erbjuds mig här och nu; hur är individualitet och kollektiv koordinerade med varandra? Det är likadant här, ingen gör dessa val i vakuum utan de görs i samspel med omgivningen. I vuxen ålder börjar man titta tillbaka i sitt och samhällets liv. Vad är det som pågår, vart är vi på väg som samhälle, vad är min del i detta hela, vad kan jag göra? Erich Fromm pratade om humanistiskt samhälle och auktoritärt samvete, att samhällen pendal mellan dessa mentalitetsformer. Det verkar vara uppenbart att vi som samhälle befinner oss i ett mellanläge mellan dessa två. Vi har yttre kartor hur vi orienterar oss i den yttre terrängen men vi verkar sakna inre kartor eller koordinat mellan det inre och det yttre, vår mentalitet och omgivningen.
Hur kan dessa mellanlägen påverka psykisk hälsa och ohälsa?
– Definitivt, de påverkar oss på många sätt, både hälsa och psykisk ohälsa. Jag är inte psykoterapeut eller psykolog, inte heller läkare, jag pratar från ett kulturfilosofiskt perspektiv där människosyn, verklighetsuppfattning, samhällssyn och kulturuppfattning ligger i centrum, alltså en helhetssyn mellan individ, samhälle, kultur/religion och naturmiljö. Hälsa i detta perspektiv är att bli den person som man redan är som möjlighet och som potentialitet. Existentiell hälsa är just detta att landa som den person man är, inte den man tror sig vara eller andra säger vara. Det gör man genom sin kropp eller sin materialitet, ty det är genom vår kropp och genom våra sinnen som vi orienterar i den värld vi har som fysiska varelser. Existentiell och psykisk ohälsa är att det introduceras, genom skolan, uppfostran och media, för mänsklig helhet främmande idéer och allmänna kunskapsteorier. Paternalismen är i detta perspektiv fortfarande stark, dvs. att någon annan expert, auktoritet eller forskare säger utifrån sina teorier och abstraktioner vad som är viktigt i livet och vad som är eftersträvansvärt, alltså, utifrån-in utan att man har reflekterat hur detta budskap och sättet det är levererat påverkat den mänskliga helheten, den utvecklande människan.
Men vad kan vi då göra, hur kan vi stärka den psykiska hälsan i, eller trots, dessa mellanlägen?
– Jag har försökt visa att det finns samspel mellan de olika planen. Vi bör diskutera vad det är för samhälleliga normer och kulturella former, det som ger samhällets och kulturens sammanhållande kraft, som strukturerar våra liv. Vi ser förändringar i dessa, den föregående kulturella formen satte människan och människans behov i centrum, idag vet vi att djuren och naturen har inneboende rättigheter. Vi behöver en transformativ förändring i förhållandet mellan människa och natur. Hur vi agerar i detta mellanläge, mellan den människocentrerade världen och den ”allas rätt” centrerade världen, vi ser att den människocentrerade världen har gett upphov till klimatförändringar och för klimatångest framför att för yngre, kommer att bestämma vår framtid. Ohälsa är också att inte ha någon framtid att leva för, hälsa är att ha svaret på frågan om Varför, frågan om livets mål, mening och innehåll och hur man hittar dem. Ohälsa är alienation och främlingskap, hälsa är samhörighet, liv, ty livets mening ligger i livets självt.
Vad är det som behöver göras för att få till förändring?
– I vår utåtriktade kultur där betoningen ligger på den objektiva polen, det som är utanför oss som ting eller som föreställning, pratar vi mycket om den yttre förändringen. Svaren på problemen ligger i statliga åtgärder, rumsliga förändringar som bättre Sif hem, större fängelser, flera kameror, mer personal, ingen vågar säga att samhälleliga resurser inte räcker till allt. Det pratas lite om den inre förändringen i helhetsperspektivet. Att vi har en inre värld med allt vad som finns där, att vi kanske skall arbeta med oss själva också så att vi blir mer människa. På ett plan är det yttre samhället en återspegling av det hur vi är som människor. Jag tror inte detta kan göras till kollektivt projekt, utan det riktas till varje individ och hans eller hennes val, ty vi besitter en möjlighet till uppvaknande eller att vi känner med oss själva hur vi är och har det och detta påverkar vår omedelbara omgivning. Det här var vägen till samhällets helande enligt Dostojevskij.
Vad skulle du önska från förtroendevalda, chefer och nyckelpersoner i kommuner, region och myndigheter i Gävleborg?
– Nej, det enda jag önskar är att vi får till en förändring där det humanistiska samvetet, som tillåter ”allas rätt” att utvecklas och frodas utifrån tingens egna förutsättningar, att vi inser att ett hållbart samhälle inte kan byggas på industrialismens, marknadsekonomins, teknologins och nyttotänkandets dominans. Det auktoritära samvetet gör att materiella och finansiella resurser slussas från offentlig verksamhet till utländska företag, säkerhets finans och försvarsindustrin, med utarmning av vardagslivets materiella villkor som resultat. Pensionärer lever i mellanläge där det förmodas att 50 kronor gör en avgörande skillnad…