”Jag kommer inte upp för backen utan hjälp av andra”
Maria Svedjebrant är fysioterapeuten som doktorerar inom hjärntrötthet efter stroke. Här berättar hon själv om några upplevelser av forskarlivet och hur det går att kombinera doktorsavhandling med att vara kvar i klinisk verksamhet på deltid. Hon hoppas på att inspirera fler till att våga kombinera kliniskt arbete och forskning.
Har du någon gång hamnat i ett sammanhang där du funderat ”hur hamnade jag här”?
För mig har det hänt några gånger det senaste året. En gång när jag stod med full skyddsutrustning i kön till liften för att cykla downhill i Järvsö. Den andra gången var när jag klev in på min första obligatoriska utbildning i allmänvetenskaplig forskningsmetodik. Du vet när man kollar runt och känner sig ganska felplacerad och alla andra verkligen ser jätteduktiga ut och man börjar fundera på vilka beslut man tagit som gjort att man hamnat där…
Mitt intresse för att forska började genom ett intresse att hitta svar på en kunskapslucka jag upplevde i min kliniska vardag som fysioterapeut i strokevården. Hjärntrötthet efter stroke är vanligt men det saknas behandlingsriktlinjer. Det var svårt att veta vilken information vi skulle ge kring träning och fysisk aktivitetsnivå och om det kunde påverka patienternas trötthet.
Vid årliga utlysningar finns möjlighet att söka finansiering för forsknings- och utvecklingsprojekt inom Region Gävleborg. För ungefär fyra år sedan blev jag beviljad att på 50 procent påbörja min forskarutbildning med målet att bli medicine doktor i medicinsk vetenskap och nu har jag kommit halvvägs. Forskningsutbildningen består av en kursdel och ett självständigt forskningsprojekt. Mitt projekt handlar om hjärntrötthet efter stroke kopplat till fysisk aktivitetsgrad och består av fyra olika delprojekt. Del 1 och 2 handlar om huruvida ett strukturerat konditionsträningsprogram i hemmiljö påverkar deltagarnas syreupptagningsområde och hjärntrötthet (kvantitativ studie) samt deras erfarenheter av att delta i träningsprogrammet (kvalitativ studie). Del 3 och 4 handlar om en digital intervention med metoden FaR (fysisk aktivitet på recept) och deltagarnas erfarenheter av detta.
Åren går fort och nu har jag alltså gjort halva min doktorandutbildning. Det har varit fyra lärorika och mycket inspirerande år men såklart även krävande. Jag har nu genomfört mitt halvtidsseminarium, skickat in min första artikel och pratat inför hundratals personer på en stroketeamkongress. Ändå finns alltid den där känslan kvar: Passar jag in, kommer jag att klara av det här? Det som absolut har varit helt nödvändigt är alla mina fantastiska kollegor som har uppmuntrat, peppat och visat intresse.
Min förhoppning är att jag kan inspirera andra genom att göra steget från klinik till forskarvärlden mindre, att fler ser att det är möjligt och väldigt spännande trots att man ibland tvivlar på sin förmåga. Vår unika kompetens behövs både inom forskning och klinik och vi behöver fortsätta att ha en dialog hur vi gör aktuell forskning mer tillgänglig i klinik.
För dig som undrar om jag kom upp med cykeln i liftkön kan jag säga att det gjorde jag men inte utan hjälp av andra (liftpersonalen stoppade liften och lyfte på cykeln). Precis så är det att vara doktorand. Jag kommer inte upp för backen utan hjälp av andra. Tack alla kollegor som stöttar och för det fantastiska jobb ni gör i klinik varje dag!
Maria Svedjebrant,
fysioterapeut i Region Gävleborgs strokevård och forskarstuderande